Palmette.

Fullt upp och en paus från allt!
Det är nog en ganska bra förklaring på hur det varit sen jag skrev sist...

Mamma tränar på för fullt som vanligt. Tränar en hel del på "klara sig själv" grejer som t.ex. baka, laga mat, komma ihåg viktiga saker i köket som att stänga av plattor osv. Hon gör stora framsteg i allt hon gör.
I måndags var det patientkonferens, det är ett möte för patienten och anhöriga där man får träffa hela det teamet som jobbar med mamma. Det var ett möte med massa glädje. Alla sa positiva saker och snart ska mamma få ha sin första permission hemma hos sig själv. Vi fick se nya röntgen bilder som enbart visade en liten svullnad kvar från blödningen. Och appropå blödningen så fick vi höra för några dagar sen att mamma har haft en jätte stor hjärnblödning (ca. 1/5 del av hjärnan) och om en röntgen läkare säger jätte stor så är den gigantisk. Läkaren sa att det var ett under att mamma hade överlevt. Det fick mig att inse allt som hänt ännu tydligare! Obehagligt och overkligt.

I fredags bilade jag och David tillsammans med hans familj och släkt ner till Båstad. Hans systerdotter Emma skulle döpas. Har inte varit i Båstad på flera år och även om man kan tycka att det var lite "fel" årstid att åka dit på så var det super mysigt. Vi bodde på ett jätte fint hotell (Hotell Skansen) som låg granne med Peppes Bodega.
På fredag kvällen blev vi bjudna på en trevlig middag på hotellet tillsammans med dom flesta som skulle vara med på dopet. Eftersom dopet inte skulle börja förän 15 på lördagen så passade vi på att ta en mysig höstpromenad och titta i butiker innan det var dags. Dopet var jätte fint och på kvällen var det middag och mingel hos Viktors (Emmas pappa) föräldrar.
Efter frukosten på söndagen rullade vi hemåt igen.

Eftersom vi hade räknat med att pappa och Hanne skulle komma hem från Thailand innan vi skulle åka och att dom då skulle ta hand om Roxy och Lexus så var hunvaktsproblemet löst. Men nejdå, Hanne råkade ramla ordentligt med moppen dagen innan dom skulle åka hem och hamnade på sjukhus i Rayong. Jag vet vad ni tänker: hur kan våran familj ha så mycket otur just nu. Men hon hade änglavakt trots att dessa mopeder lätt går i 90 km/h om inte mer. Hon har skrapats ordentligt och fått en fraktur i höften. Fick ett sms av pappa idag där han skrev att SOS ska försöka få hem dom i helgen och det hoppas jag verkligen! Saknar honom så otroligt mycket och jag tycker så oerhört synd om Hanne som måste ha ont så långt hemifån.
Nu kanske ni undrar hur vi löste det med hundarna!? Efter lite lätt panik så ringde jag Marie, Hannes dotter, som var så himla snäll och ställde upp. Hon och hundarna fick lägenheten för sig själva och inga klagomål från grannarna har vi fått. Duktig flicka!

Lite bilder från Båstad får ni här!

Jag och Emma kvällen före dopet


Vårat hotell


Höstpromenad på stranden


Mina stövlar badade i Laholmsbukten


Älskling och jag med hotellets kallbadhus i bakgrunden


Dopbarnet

Trodde inte att en liten weekend-resa skulle ge mig så mycket krafter som det faktiskt gjorde. Känner mig riktigt laddad för att ta hand om mamma och en förkyld älskling i helgen. Sen gör det ingenting att man snart kan börja julpynta också...hoppas på en stooooor mysig jul här hemma tillsammans med hela familjen!

Allting kan förändras på 1 sekund vilken sekund som helst. Ta han om er själva och varandra.
/ Jennifer

Jag vet inte var jag ska börja har så mycket att berätta!

Mamma är jätte duktig på den nya avdelningen. Rullstolen är så gott som ett minne blått, helt ofattbart. Hon har fullspäckat träningsschema måndag-fredag. Självklart är det inte det roligaste stället man kan vara på, men just nu är det verkligen absolut det bästa som hänt på länge och mamma får all den hjälp hon behöver.

Själv försöker jag träna på att INTE åka dit varje dag vilket är väldigt svårt. Jag vill ju vara hos min mamma hela tiden samtidigt som jag måste börja tänka på mig själv. Det är först nu jag kan slappna av helt och jag vet att mamma har det bra där hon är. Jag har börjat jobba 50 % nu, så dom dagarna jag jobbar försöker jag sysselsätta mig med andra saker för att inte åka till sjukhuset. Fungerar jätte bra vissa dagar, men andra dagar blir jag jätte ledsen. Är så himla konstigt hur kroppen fungerar. Det känns som om jag den första månaden inte hann vara ledsen eller att jag inte tillät mig vara det, men nu helt plötsligt så kan jag börja gråta helt utan förvarning och helt okontrollerat. Läkarna säger att det är min reaktion och min kropp som måste få släppa ut allt och inte blunda för det som varit.

I lördags kom mamma hem hit på sin första natt-permission. När jag såg färdtjänsten komma sprang jag ut som ett barn som väntat på tomten 1 år. David lagade super god middag och vi hade det hur bra som helst. Peter och Tess kom förbi och vi satt i soffan och skrattade, tittade på Tv och jag var så lycklig. Jag bäddade ner mamma i gästsängen och jag tror hon somnade innan hon träffade kudden, likaså var det för mig! På söndagsmorgonen gick jag upp och serverade mamma kaffe på sängen. Hon hade haft en riktigt god natt och hon kände sig utvilad. Efter morgonmys tog vi ut mamma, rullstolen, Roxy och Lexus på en härlig promenad i höstsolen innan det var dags för henne att åka till frisören. Helen var så söt som tog sig tid på sin lediga söndag för att fixa mammas hår. Nu är allt det grå borta och mamma var så där vacker som hon alltid är när vi sen mötte upp Natta och David på RC. Vi fikade en stund, men eftersom mamma har svårt med koncentration så är det dags att gå så fort hon säger till. Men en underbar dag på stan fick vi! 
Vi 16-tiden kom mammas taxi och hämtade henne och vi båda skildes med ett stort leende på läpparna. Vilken mysig helg det var! 



För att inte bara sitta hemma på söndagskvällen så åkte vi med Peter och Tess och spelade badminton. Fortfarande så himla skönt att få göra något annat och det är ju ingen dålig bonus om det blir något riktigt kul man fokuserar på för en timme eller två.

Igår fyllde min underbara David år och det firade vi med middag hemma hos hans föräldrar. Även fast vi hade det hur mysigt som helt och det inte fanns någonting att vara ledsen över så kom tårarna ett par gånger helt utan förvarning. Antar att jag bara får acceptera min hjärna och kropp och låta det komma!

Nu är det dags att åka till jobbet. Håll i er där ute i snöstormen!
/ Jennifer