En natt.
Jag vet inte var jag ska börja har så mycket att berätta!
Mamma är jätte duktig på den nya avdelningen. Rullstolen är så gott som ett minne blått, helt ofattbart. Hon har fullspäckat träningsschema måndag-fredag. Självklart är det inte det roligaste stället man kan vara på, men just nu är det verkligen absolut det bästa som hänt på länge och mamma får all den hjälp hon behöver.
Själv försöker jag träna på att INTE åka dit varje dag vilket är väldigt svårt. Jag vill ju vara hos min mamma hela tiden samtidigt som jag måste börja tänka på mig själv. Det är först nu jag kan slappna av helt och jag vet att mamma har det bra där hon är. Jag har börjat jobba 50 % nu, så dom dagarna jag jobbar försöker jag sysselsätta mig med andra saker för att inte åka till sjukhuset. Fungerar jätte bra vissa dagar, men andra dagar blir jag jätte ledsen. Är så himla konstigt hur kroppen fungerar. Det känns som om jag den första månaden inte hann vara ledsen eller att jag inte tillät mig vara det, men nu helt plötsligt så kan jag börja gråta helt utan förvarning och helt okontrollerat. Läkarna säger att det är min reaktion och min kropp som måste få släppa ut allt och inte blunda för det som varit.
I lördags kom mamma hem hit på sin första natt-permission. När jag såg färdtjänsten komma sprang jag ut som ett barn som väntat på tomten 1 år. David lagade super god middag och vi hade det hur bra som helst. Peter och Tess kom förbi och vi satt i soffan och skrattade, tittade på Tv och jag var så lycklig. Jag bäddade ner mamma i gästsängen och jag tror hon somnade innan hon träffade kudden, likaså var det för mig! På söndagsmorgonen gick jag upp och serverade mamma kaffe på sängen. Hon hade haft en riktigt god natt och hon kände sig utvilad. Efter morgonmys tog vi ut mamma, rullstolen, Roxy och Lexus på en härlig promenad i höstsolen innan det var dags för henne att åka till frisören. Helen var så söt som tog sig tid på sin lediga söndag för att fixa mammas hår. Nu är allt det grå borta och mamma var så där vacker som hon alltid är när vi sen mötte upp Natta och David på RC. Vi fikade en stund, men eftersom mamma har svårt med koncentration så är det dags att gå så fort hon säger till. Men en underbar dag på stan fick vi!
Vi 16-tiden kom mammas taxi och hämtade henne och vi båda skildes med ett stort leende på läpparna. Vilken mysig helg det var! 
För att inte bara sitta hemma på söndagskvällen så åkte vi med Peter och Tess och spelade badminton. Fortfarande så himla skönt att få göra något annat och det är ju ingen dålig bonus om det blir något riktigt kul man fokuserar på för en timme eller två.
Igår fyllde min underbara David år och det firade vi med middag hemma hos hans föräldrar. Även fast vi hade det hur mysigt som helt och det inte fanns någonting att vara ledsen över så kom tårarna ett par gånger helt utan förvarning. Antar att jag bara får acceptera min hjärna och kropp och låta det komma!
Nu är det dags att åka till jobbet. Håll i er där ute i snöstormen!
/ Jennifer
