Båstad.
Fullt upp och en paus från allt!
Det är nog en ganska bra förklaring på hur det varit sen jag skrev sist...
Mamma tränar på för fullt som vanligt. Tränar en hel del på "klara sig själv" grejer som t.ex. baka, laga mat, komma ihåg viktiga saker i köket som att stänga av plattor osv. Hon gör stora framsteg i allt hon gör.
I måndags var det patientkonferens, det är ett möte för patienten och anhöriga där man får träffa hela det teamet som jobbar med mamma. Det var ett möte med massa glädje. Alla sa positiva saker och snart ska mamma få ha sin första permission hemma hos sig själv. Vi fick se nya röntgen bilder som enbart visade en liten svullnad kvar från blödningen. Och appropå blödningen så fick vi höra för några dagar sen att mamma har haft en jätte stor hjärnblödning (ca. 1/5 del av hjärnan) och om en röntgen läkare säger jätte stor så är den gigantisk. Läkaren sa att det var ett under att mamma hade överlevt. Det fick mig att inse allt som hänt ännu tydligare! Obehagligt och overkligt.
I fredags bilade jag och David tillsammans med hans familj och släkt ner till Båstad. Hans systerdotter Emma skulle döpas. Har inte varit i Båstad på flera år och även om man kan tycka att det var lite "fel" årstid att åka dit på så var det super mysigt. Vi bodde på ett jätte fint hotell (Hotell Skansen) som låg granne med Peppes Bodega.
På fredag kvällen blev vi bjudna på en trevlig middag på hotellet tillsammans med dom flesta som skulle vara med på dopet. Eftersom dopet inte skulle börja förän 15 på lördagen så passade vi på att ta en mysig höstpromenad och titta i butiker innan det var dags. Dopet var jätte fint och på kvällen var det middag och mingel hos Viktors (Emmas pappa) föräldrar.
Efter frukosten på söndagen rullade vi hemåt igen.
Eftersom vi hade räknat med att pappa och Hanne skulle komma hem från Thailand innan vi skulle åka och att dom då skulle ta hand om Roxy och Lexus så var hunvaktsproblemet löst. Men nejdå, Hanne råkade ramla ordentligt med moppen dagen innan dom skulle åka hem och hamnade på sjukhus i Rayong. Jag vet vad ni tänker: hur kan våran familj ha så mycket otur just nu. Men hon hade änglavakt trots att dessa mopeder lätt går i 90 km/h om inte mer. Hon har skrapats ordentligt och fått en fraktur i höften. Fick ett sms av pappa idag där han skrev att SOS ska försöka få hem dom i helgen och det hoppas jag verkligen! Saknar honom så otroligt mycket och jag tycker så oerhört synd om Hanne som måste ha ont så långt hemifån.
Nu kanske ni undrar hur vi löste det med hundarna!? Efter lite lätt panik så ringde jag Marie, Hannes dotter, som var så himla snäll och ställde upp. Hon och hundarna fick lägenheten för sig själva och inga klagomål från grannarna har vi fått. Duktig flicka!
Lite bilder från Båstad får ni här!
Jag och Emma kvällen före dopet
Vårat hotell
Höstpromenad på stranden
Mina stövlar badade i Laholmsbukten
Älskling och jag med hotellets kallbadhus i bakgrunden
Dopbarnet
Trodde inte att en liten weekend-resa skulle ge mig så mycket krafter som det faktiskt gjorde. Känner mig riktigt laddad för att ta hand om mamma och en förkyld älskling i helgen. Sen gör det ingenting att man snart kan börja julpynta också...hoppas på en stooooor mysig jul här hemma tillsammans med hela familjen!
Allting kan förändras på 1 sekund vilken sekund som helst. Ta han om er själva och varandra.
/ Jennifer
En natt.
Jag vet inte var jag ska börja har så mycket att berätta!
Mamma är jätte duktig på den nya avdelningen. Rullstolen är så gott som ett minne blått, helt ofattbart. Hon har fullspäckat träningsschema måndag-fredag. Självklart är det inte det roligaste stället man kan vara på, men just nu är det verkligen absolut det bästa som hänt på länge och mamma får all den hjälp hon behöver.
Själv försöker jag träna på att INTE åka dit varje dag vilket är väldigt svårt. Jag vill ju vara hos min mamma hela tiden samtidigt som jag måste börja tänka på mig själv. Det är först nu jag kan slappna av helt och jag vet att mamma har det bra där hon är. Jag har börjat jobba 50 % nu, så dom dagarna jag jobbar försöker jag sysselsätta mig med andra saker för att inte åka till sjukhuset. Fungerar jätte bra vissa dagar, men andra dagar blir jag jätte ledsen. Är så himla konstigt hur kroppen fungerar. Det känns som om jag den första månaden inte hann vara ledsen eller att jag inte tillät mig vara det, men nu helt plötsligt så kan jag börja gråta helt utan förvarning och helt okontrollerat. Läkarna säger att det är min reaktion och min kropp som måste få släppa ut allt och inte blunda för det som varit.
I lördags kom mamma hem hit på sin första natt-permission. När jag såg färdtjänsten komma sprang jag ut som ett barn som väntat på tomten 1 år. David lagade super god middag och vi hade det hur bra som helst. Peter och Tess kom förbi och vi satt i soffan och skrattade, tittade på Tv och jag var så lycklig. Jag bäddade ner mamma i gästsängen och jag tror hon somnade innan hon träffade kudden, likaså var det för mig! På söndagsmorgonen gick jag upp och serverade mamma kaffe på sängen. Hon hade haft en riktigt god natt och hon kände sig utvilad. Efter morgonmys tog vi ut mamma, rullstolen, Roxy och Lexus på en härlig promenad i höstsolen innan det var dags för henne att åka till frisören. Helen var så söt som tog sig tid på sin lediga söndag för att fixa mammas hår. Nu är allt det grå borta och mamma var så där vacker som hon alltid är när vi sen mötte upp Natta och David på RC. Vi fikade en stund, men eftersom mamma har svårt med koncentration så är det dags att gå så fort hon säger till. Men en underbar dag på stan fick vi!
Vi 16-tiden kom mammas taxi och hämtade henne och vi båda skildes med ett stort leende på läpparna. Vilken mysig helg det var! 
För att inte bara sitta hemma på söndagskvällen så åkte vi med Peter och Tess och spelade badminton. Fortfarande så himla skönt att få göra något annat och det är ju ingen dålig bonus om det blir något riktigt kul man fokuserar på för en timme eller två.
Igår fyllde min underbara David år och det firade vi med middag hemma hos hans föräldrar. Även fast vi hade det hur mysigt som helt och det inte fanns någonting att vara ledsen över så kom tårarna ett par gånger helt utan förvarning. Antar att jag bara får acceptera min hjärna och kropp och låta det komma!
Nu är det dags att åka till jobbet. Håll i er där ute i snöstormen!
/ Jennifer
Inte glömda.
Det är bara så att det har hänt massor av fantastiska saker samtidigt som min kropp bara har sagt stop & stanna några dagar. Är fruktansvärt sliten om dagen samtidigt som jag är så glad för mammas fina framsteg.
Hoppas jag kan samla ihop min kropp och hjärna imorgon så att jag kan få dela med mig av allt som hänt. Tror att ni kommer gilla det!
Bara några rader för att titta in och säga att jag ska skriva massor snart!
Överlycklig, ledsen och helt slut samtidigt...kroppen är bra konstig den!
/ Jennifer
Mirakel.
Det har hänt oerhört mycket i mammas framsteg denna vecka. Från att "bara" ha kunnat gå några steg med gå-stolen så har hon den ena dagen gått en hel korridor fram och tillbaka med den (ca. 200 meter) och dagen efter så hände ett mirakel...mamma kunde gå helt själv samma sträcka. Helt ofattbart, för en vecka sen kunde hon inte ens resa sig själv och idag kan hon gå korta sträckor helt utan hjälp på sina egna ben. Så obeskrivligt stolt är jag. Hon blir självklart fort trött och det är ju inte alls konstigt. Hon har träningsvärk både här och där, men inget som stoppar henne.
Nu kommer träningen trappas upp ännu mer och det kommer blir väldigt mycket varierade övningar.
Det som är tyngst för mamma just nu är att sanningen kommer mer och mer ikapp henne. Hon är till och från väldigt väldigt ledsen, vilket jag förstår samtidigt som hon absolut inte borde vara det. Se på allt min underbara mamma har klarat på lite mer än 1 månad. Hon tycker bl.a. det är jobbigt att minnet är rubbat, att vänster handen inte hänger med, att hon har varit så nära döden, att hon inte känner igen sig i den personligheten hon har just nu och att hon inte ska bli 100 % återställd. Läkaren berättade för oss idag att allt det som gör mamma ledsen är något som dessvärre kommer med en hjärnblödning, men som tids nog kommer att gå över. Hoppas hon kan förstå det och inte ge upp nu när hon har kommit så långt!
Mamma hade en underbar rumskompis på den förra avdelningen som även hon ska få flytta till rehab imorgon. Det är verkligen toppen, det är nämligen så att hon och mamma blev väldigt duktiga på att "pusha", stötta och tävla i träning mot varandra. Ett gulligt radarpar helt enkelt!
En tråkig nyhet är det att mormor var tvungen att åka hem redan igår. Hon kände sig inte alls i form och hon var helt kraftlös. Hon ville ta sig hem så fort som möjligt och träffa sin egen doktor. Tycker jätte synd om henne och jag saknar henne massor. Hon hann med att se mammas fina framsteg, vilket känns jätte bra. Är inte lätt för henne att vara 90 mil bort från sin egen dotter. Hoppas hon kryar på sig snart, älskade mormor!
Det märks tydligt hur krafterna börjar sina på alla i familjen nu när man börjar inse allt som har hänt. Men när jag ser hur duktig mamma är och hur mycket hon kämpar så får jag lite mer krafter och bearbetningen av situationerna som varit blir inte lika tunga.
Det känns som att jag inte kan tacka alla tillräckligt mycket för allt stöd jag och min familj får. Alla vänner som finns runt oss hela tiden och inte minst Davids föräldrar som hjälper oss otroligt mycket med hundarna, vad hade vi gjort utan dom!? När vi åker upp till mammas lägenhet springer Roxy och Lexus runt och letar efter sin mormor ända tills dess att vi ska gå igen. Dom kan ju liksom inte förstå var hon har tagit vägen och jag kan knappt bärga mig tills dom ska få möttas igen!
Den här dagen har gått i 1 sen kl 7 imorse så nu ska jag dyka rätt ner i kudden och hoppas på en god natt.
Jag är nog den mest stolta dottern på denna planet ikväll och jag har världena finaste familj och pojkvän.
Natti natt.
/ Jennifer
Fel filosofi.
Suck! Min filosofi om att halsbrännan skulle försvinna med snön fungerade INTE. Får bara inse att jag har blivit förkyld. Detta leder till att jag inte kan besöka mamma eftersom hon absolut inte får bli sjuk nu, vilket i sin tur leder till att jag känner mig lite ledsen om dagen. Att prata med henne i telefon är inte samma sak som att få se henne, men det är bättre än ingenting alls.
Hon var väldigt väldigt ledsen igår på förmiddagen när jag pratade med henne. Hon grät och kände att hon inte hade några krafter kvar överhuvudtaget. Hon orkade inte ens sitta på sängkanten. Försökte förklara för henne att det kanske var kroppen som behövde vila efter alla de stora framstegen som hon faktiskt gjort på väldigt kort tid. Tror att det kan ha lugnat henne en del. Det visade sig att när mormor och Maggan kom dit hade krafterna redan börjat komma tillbaka. Hon hade fått hjälp upp och mamma visade med ett leende upp hur duktig hon var att gå med gå-stolen. Förstår inte vilken otrolig kämpe min mamma är!
Jag spenderade dagen genom att göra absolut så lite som möjligt för att så fort som möjligt kunna åka till mamma igen. Hade myskväll i soffan med David och hundarna, äntligen var han ledig en hel dag!
Idag tog jag en ordentlig sovmorgon med hundarna eftersom natten innehöll mycket hosta och lite sömn. Efter en promenad i skogen skulle jag köra mormor till sjukhuset. Eftersom inte jag får komma in hos mamma så satt jag nere i entren och väntade. Efter en timme åkte vi hem igen. Mamma hade mått relativt bra, bara det att hon har alldeles för dåligt tålamod för sitt eget bästa just nu. Hon måste acceptera att det här är ingen sjukdom man kurerar genom piller, den kureras genom tålamod och träning.
Tycker lite synd om mormor mitt i allt det här. Hon sitter i mammas lägenhet själv förutom den stunden på dagen då vi åker till sjukhuset. Jag vågar inte riktigt umgås för nära henne heller just nu med tanke på förkyldningen.
Har inte så mycket mer att skriva eftersom jag inte träffat mamma dom senaste 2 dagarna. Det ska det snabbt bli ändring på. Jag kan ju inte vara sjuk när jag ska ge mamma så mycket krafter och stöd. Dålig planering!
Mamma vet att jag tänker på henne dygnet runt!
/ Jennifer
Överraskning.
Gårdagens schema flöt på i sin ordning förutom att jag INTE hade beställt det där vita som låg på marken! Började dagen med att träffa Tess som hjälpte mig att designa om bloggen. Visst blev den fin!? Hon är så duktig och jag ser ut som ett levande frågetecken när hon håller på. 1000 tack för hjälpen!
Sen bar det av mot stallet för att rida Bojen. Kändes riktigt bra, är så himla tacksam för att jag får komma ut och rida Nattas hästar. Betyder oerhört mycket!
Vid 15-tiden åkte jag och mormor till sjukhuset. När vi kom upp till mamma ville hon självklart visa mormor att hon orkar sitta i rullstolen. Hon var på bra humör och vi kunde prata om allt som har hänt den senaste månaden. Idag är det en månad på dagen sen mamma åkte in med ambulansen, ofattbart. Jag fick återberätta dom 2 första veckorna för dom har hon inget minne alls ifrån. Berättade en del om hennes egna värld och alla konstiga fantasier. Det var en hel del som hon faktiskt skrattade åt :) tur var väl det! Efter ett 2-timmar långt besök så åkte vi hemåt. På kvällen hade jag och Natta en mysig tacos/vin/idol-kväll i varsinn soffa. Redan kl. 23 var vi så trötta så vi gick och la oss. Inte riktigt likt oss 2 direkt :)
Idag blev det en lugn förmiddag hemma med David innan han skulle åka till jobbet...längtar tills imorgon då han är ledig! Sen lämnade jag hundarna hos pappa och hämtade mormor. När vi kom till mamma idag såg hon jätte glad ut och det visade sig att hon hade en gigantisk överraskning åt oss. Idag hade hon varit uppe och gott med hjälp av personal och gå-stolen ca. 50 meter. Vänster benet hänger med sakta men säkert. Trodde inte för 2 månader sen att jag skulle vara så glad över att se min mamma på benen, men det var sann glädje. Så stolt över hennes framsteg denna vecka! Hon visade oss hur bra hon kan lyfta på benet i sängen och om man hjälper henne upp på sängkanten så kan hon hitta balansen sittande helt själv nu. Helt otroligt! På onsdag flyttar hon till rehab där den lååånga träningen fortsätter.
Ikväll har jag bara slappat hemma med hundarna och en brännande hals som jag absolut inte har ork, lust eller tid med. Försvinn försvinn försvinn!!! Skyller på snön och eftersom den är borta så borde halsbrännan vara borta tills imorgon, hoppas! Utöver det så känns det riktigt skönt att göra absolut ingenting en lördag kväll.
En diamant. En Mamma. Min Mamma. En sann kämpe.
/ Jennifer
Mormor.
Hade nyss skrivit ett jätte långt inlägg som helt plötsligt försvann när jag klickade på publicera. Jag blir galen!!! Ska försöka få ihop ett någorlunda likadant.
Igår var en härlig dag trots det typiska höstvädret. Började med att jag och David tvingade ut hundarna på en 1 och en halv timmes promenad. Riktigt mysigt trots nedkylda fingrar och röda öronsnibbar :)
Sen var det dags att åka till mamma, vi skulle mötta upp Peter och Tess på sjukhuset. När vi kom upp till mamma så blev hon jätte glad. Vi var väntade! Hon ville stolt visa upp hur duktig hon är med rullstolen. Hon fick hjälp i och sen rullade vi iväg på den "nya" rundan, apoteket och pressbyrån. Mamma har kommit på ett litet bus; när vi står still så sätter hon igång och sparkar med det högra benet vilket leder till att jag måste springa efter och hämta henne. Hon sparkar bakåt hur bra som helst, men framåt går inte! Sen fick vi även se ett riktigt stort framsteg. Mamma kan genom kraften i vänstra höften röra vänster benet lite fram å tillbaka. Sann glädje och hon är så himla duktig!
Efter 15 minuter var det dags att lägga sig i sängen igen. Vi satt kvar en bra stund och pratade. Vi skrattade en hel del tillsammans när vi gick igenom några utav mammas klassiska "tanke vurpor". När vi satt där blev det dags för mamma att äta middag. Jag behövde bara skära upp maten i småbitar och hjälpa till att skyffla upp på skeden, resten klarade hon galant helt själv.
Peter och Tess hade med sig en utav dom smartaste presenterna till mamma. Hon fick 2 diamant ljusstakar med varsitt batteridrivet te-ljus i. Mysfaktor på hög nivå!
När jag pratade med mamma lite senare så var hon jätte glad för deras besök och hon hoppades att dom snart kunde komma tillbaka. Vilket även jag hoppas på för då ska jag och Tess "pimpa" mammas rullstol med massa bling bling, såklart!
När vi hade varit hos mamma i ca 2 timmar åkte jag och David vidare till söder. Vi skulle gå på "Sveriges värsta finalfest". Jätte kul att träffa alla fina människor man lärt känna och hur mycket dom tänker på lilla mamma. Vi har lovat henne en stor reunion så fort hon kan sitta längre i rullstolen :) Blev ingen sen visit för oss, som jag sagt tidigare så vet jag aldrig hur morgondagens schema ser ut.
Idag började jag dagen med att träffa en terapeut, sen fixade jag en hel del praktiska måsten för mamma.
Efter 2½ veckas väntan så fick jag äntligen hämta våran bil från 5:e verkstadsbesöket på ett halvår. Ny bil står STORT på attgöra-listan. Kl 15 var det dags att hämta mormor på arlanda. Underbart att ha henne här igen, nära mamma. Om man ska döma av vikten på hennes bagage så har hon kommit för att stanna ett bra tag, fantastiskt :) Resan hade tagit hårt på lilla mormor så vi bestämde att hon skulle hem å vila och att vi istället åker till sjukhuset imorgon.
Har pratat med mamma en hel del i telefonen idag. Hon har varit väldigt ledsen och tom. Verkligheten börjar klarna, hon är livrädd för att hon aldrig mer kommer kunna gå och hon känner sig utesluten från resten av världen. Svårt för mig att veta vad jag ska säga eller göra sådanna dagar som denna. Finns liksom inget manus, bara att hålla ut. Tänker på henne mer än hela tiden och önskar att jag kunde göra allt bra igen. Det är exakt 4 veckor sedan idag som Sammy hittade mamma i märsta centrum :(
Åkte till älskade pappa för att få lite goda råd och en god middag. Han förstår mig mer än vad jag trott. Han säger så rätt saker och ser hur mycket jag kämpar 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Tror inte att jag själv inser det.
Morgondagens schema är för en gångs skull redan klart: Träffa Tess, rida Bojen, åka till sjukhuset, försöka hinna träffa Liam och Sammy. Sen hoppas jag att dagen avslutas tillsammans med Natta, god mat, lite vin och idol! Jag inser mer och mer hur fina, härliga och sanna vänner jag har runt omkring mig.
Jag önskar att jag hade en tillräckligt lång stege så jag kunde skriva i stjärnorna hur mycket jag älskar just min mamma!
/Jennifer
Ut på tur.
Några underbara dagar har passerat, om vi bortser från söndagen då mamma hade det ganska tungt och likaså jag.
I lördags var jag, pappa och David där en lite sväng som slutade med att jag för första gången hade ett leende på läpparna när vi gick därifrån. Mamma skulle nämligen upp i toalett-rullstolen en lite sväng för att sen läggas i sängen igen. Men då dörren öppnades så kom hon ut skjutsad i sin rullstol med en gasbinda som rosett på huvudet och ett litet leende. Hon var hur gullig som helst. Hon kan inte ta sig fram själv och hon blir fort väldigt trött, men det var en underbart härlig stund vi fick tillsammans :)
Söndagen var som jag skrev tung. Hon kände sig väldigt ledsen och hade väldigt ont, så det blev en heldag i sängen. På kvällen åkte jag, David och hundarna till Västerås för att träffa Jani och han fina doberman Dex. Vi hann inte mer än att ta en promenad och låta hundarna leka av sig lite innan vi var tvungna att sätta oss i bilen hemåt igen. Min kropp hann ikapp mig och jag fick ett ordentligt migrän-anfall med allt som hör där till. David var super söt och tog hand om mig resten av kvällen.
Igår kändes det som om någon hade spelat basket med mitt huvud så det fick bli en lugn förmiddag innan det var dags att åka till sjukhuset. Hade ett möte med kuratorn på avdelningen innan jag skulle in till mamma. En jätte fin människa som jag kunde prata med om vad som helst. Hon förklarade lite om mammas tillstånd och jag ställde en del frågor. När jag kom ut i korridoren möttes jag av mamma i sin rullstol med sjukgymnasten bakom, hon hade varit jätte duktig på träningen. Jag passade på att ta en liten tur med mamma i rullstolen. Vi åkte på en liten shoppingrunda ner till pressbyrån för lite godis och en tidning med mycket bilder eftersom mamma har svårt för att läsa, sen det viktigaste av allt var apoteket! Mamma ville bestämt ha ett eget schampo och balsam som luktade gott. Efter 15 minuter så visste jag att mamma var väldigt sliten så då var det dags att köra upp för att flyttas till sängen igen. Hon var så söt när vi var på pressbyrån. Det ända hon oroade sig för var att jag skulle glömma bort att hon inte kunde ta sig själv någonstans och att jag då skulle gå ifrån henne :)
Idag åkte jag och pappa till Uppsala för lite lamp-shoping. Fick en ny hall-lampa vilket var välbehövligt. När vi kom hem därifrån kändes det som om jag kunde lägga mig och sova i 1 vecka, har så svårt för att sova hela nätter nu för tiden. Beslöt mig för att ringa och be om att få prata lite med mamma. Hon var ledsen idag igen. Hon är rädd för att hon aldrig mer kommer kunna gå igen och att hon inte kommer kunna sätta på sig läppglans så fort som hon tidigare kunnar. Tillslut kom vi fram till att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt för att vila upp mig. Det här tar oväntat mycket på krafterna. Ibland kan jag bara sitta och tänka på alla människor runt omkring mig vars vardag rullar på som vanligt. Har nästan glömt bort hur det känns och hur ska jag någonsin orka hitta tillbaka till min vardag. Konstigt hur allting förändras.
Dags att hämta älsklingen vid tåget! Hinner inte läsa igenom och rätta stavfel :)
Jag och Mamma har bestämt att vi klarar ALLT tillsammans!
/ Jennifer
Väckarklockor.
Nu var det några dagar sen jag skrev sist och det har sin förklaring.
Onsdag och Torsdag blev 2 tunga dagar. Mamma började som ni kanske har förstått denna vecka med 2 toppen dagar, härligt humör och ingen större förvirring. Men sen kom onsdagen och jag har lärt mig att jag kommer aldrig kunna vara förberedd på vilken mamma jag möter när jag är där. När jag kom dit var Maggan och Janne där, mammas grannar. Under den tiden dom hade varit där utan mig så hade hon legat och ropat efter mig, pappa och Natta. Dom hade försökt förklara att vi inte var där, men det hade hon vägrat tro på. Sen när jag kom in så lungnade hon ner sig en aning, men vägrade fortfarande tro på att pappa inte var ute i korridoren. Hon sa att hon hörde honom och att folk där ute pratade om henne. Hon var även helt inställd på att något stort var på gång att hända och att dom skulle skicka henne till ett sinnessjukhus. Det var mycket konstiga saker som snurrade i mammas huvud och jag kunde inte komma henne nära i kontakten. Som ni förstår, en riktigt tung visit.
Igår valde jag efter mycket om och men för att inte åka till sjukhuset. Jag var väldigt sliten och kände att jag behövde göra lite annat för att få tillbaka krafterna. Jag hade helt enkelt en Jennifer-dag. Precis när jag tagit beslutet så ringer dom från sjukhuset på mammas begäran. Då påstår hon att jag inte har varit där på jätte länge, att jag glömt bort henne och att jag måste komma dit. Jag visste att det bara handlade om ytterligare en tung dag så jag stod på mig och stannade hemma.
Idag var det äntligen en såndär toppen-dag igen. Fia och Emma, även dom 2 nyfunna söta vänner, kom och hälsade på mamma. Hon uppskattade det verkligen. Hon blev riktigt glad och vi kunde prata om allt möjligt. Mamma fick en jätte söt rosa gästbok utav dom som från och med nu ska fyllas i av ALLA besökare. En underbar idé och någonting som mamma kommer få mycket glädje av i framtiden. Mamma hade suttit i rullstolen 2 kortare gånger idag, ett steg i rätt rikting. Sen hade hon även kunnat röra lite på vänsterhandens fingrar idag och suttit på sängkanten med hjälp av en sköterska. Man såg att hon själv såg det som stora förbättringar, vilket det verkligen var.
Under den här veckan har det ringt många väckarklockor i mitt huvud. Livet är ingen dans på rosor. Livet hänger på en skörtråd. Man ska verkligen ta vara på allt det fina man har runt omkring sig och som mamma sa idag: "tänk hur lycklig man ska vara bara man kan skutta runt på sina egna ben". Allt kan verkligen förändras på 1 sekund. Sanningen kommer ALLTID ikapp en.
Ikväll ska jag och David äta middag i trevliga vänners sällskap. Peter och Tess är på intågande och jag ska försöka dra mig ut en sväng i helgen och ha lite kul. Måste bara hitta den där reserv-tanken någonstans.
Annars har jag tillbringat dom senaste dagarna i stallet och igår kväll var jag, Natta och David på bio. Dom där småstunderna när jag gör någonting annat ger mig så himla mycket i slutändan som jag kan ha med mig till mamma och till alla tankar kring henne.
Stäng inte av väckarklockorna i huvudet, stanna upp och lyssna på vad dom har att säga istället!
//Jennifer
Du och jag.
Efter att jag lämnat henne så mötte jag upp Natta för att åka tillsammans till mamma. Natta har inte sett henne sen dagen då hon blev inlagd så för henne var förbättringar betydligt tydligare än för mig som är där varje dag. Hon hade med sig en jätte söt ängel-nalle som det stod "Good luck angel" på. Med andra ord som var den som gjord för mamma. Nattas besök var väldigt uppskattat. Mamma var på bra humör och humorn var på topp. Trots att vissa saker var från hennes "värld" så hade vi en rolig stund tillsammans. Om mamma får bestämma så ska Natta få en rattmuff i norska färgerna i födelsedags present =) Och mamma önskar sig en rosa cykel med diamanter (såklart), rattmuff, vinterdäck, elmotor och tärningar i taket...det sista kan bli lite klurigt, men resten borde gå att lösa! Efter en timme åkte vi hemåt igen.
Väl hemma var det bara att gå in i duschen och vända. Jag och David åkte in till Stockholm för att äta middag tillsammans med "Budda". En nyfunnen vän kan man kalla det! Vi skulle mötas vid 21-tiden så vi gasade på lite extra för att hinna med ett stop hos Davids syster på vägen. Fick gosa med lilla Emma och busa med trollungen Stella. Härlig familj.
Vi hade tur och fick ett bord på Mattias Dahlgrens matbar, verkligen ett ställe jag kan rekommendera. Helt fantastisk restaurang med sitt egna koncept. Efter 3-timmars god mat och trevligt sällskap så åkte vi hem. Det kändes riktigt skönt att få lyxa till det på en måndag. Skrattade till och med en hel del!
Idag började jag med att åka ut till stallet. Red ut med Nattas häst Torea, trots isvindar så var det riktigt härligt. Sen var det bara att åka vidare. Först till läkaren och fixa med intyg för att sen åka till mamma. Det var första gången jag och mamma var helt själva. Bara du och jag. Hon var ganska pigg även idag, hon hade suttit i rullstolen 20 minuter. Vi höll varandra i händerna och småpratade om massa saker. Det hade även idag anlänt en söt nalle som var skickad från Davids syster med familj. Blir så oerhört varm i hjärta när jag ser hur många som tänker på min mamma.
Fick skriva ner en hel lista på saker jag ska ta med tills imorgon:
- Skvaller tidningar så hon kan titta på bilderna.
- Saft
- Mp3 spelare
- Nagel-kit så att jag kan fixa till hennes naglar. VIKTIGT!!!
Hemma igen för att äta en super god middag med min älskling och bara mysa med massa levande ljus och fotboll.
Nu dags för en promenad med killarna och sen kudden.
Jag måste fotrsätta vara så här stark så att jag kanske kan ge mamma lite extra när hon känner sig svag!
// Jennifer
Söndag.
Söndag kväll och här sitter jag! Vid lunch idag åkte som ni vet min moster, kusin och bror tillbaka till Oslo. Kändes tungt redan innan, men ännu tyngre när bilen försvann över krönet. Det har betytt så oerhört mycket att ha dom här. Att ha en utspridd familj är inte lätt när en sånhär sak inträffar. Har varit en trygghet och en värme runt mig hela tiden...och inte minst att dom har varit med mig hos mamma varje dag! Menmen, självklart förstår jag att dom inte kan vara här hela tiden och jag vet att vi ses väldigt snart igen.
När dom var påväg så for jag hem och tog en sväng om med dammsugare, mopp och dammtrasa i 2 timmar. Det var alldeles tomt och tyst överallt. Fast gissa om det är rent här hemma nu, tror jag fick någon extra städenergi efter allt som varit. Sen tror jag även att det underbara höstvädret gav mig en liten kick också.
Vid 15-tiden körde jag, David och mormor upp till sjukhuset. Till en början var mammas humör på topp och magen guppade upp och ner. Allt jag sa skulle hon säga emot, hon var som en liten 4-åring. Riktigt härligt att få en bus-stund med henne. Efter ett tag så kom lite förvirring och ännu mer envishet tillbaka vilket ledde till att hon blev ganska trött. Precis när vi skulle gå så var det middags-dax, men redan innan hon såg vad som serverades så visste hon bestämt att det var något äckligt och att hon INTE ville äta. Suck! Försöker intala henne att all den träningen som hon ska genomgå framöver blir inte kortare eller lättare om hon inte får i sig näring. Hon har blivit som en riktig åsna när det gäller det där.
Hon hade fått en ny kateter idag eftersom hon fortfarande inte kan sitta upp, men imorgon är det träning igen som gäller (måndag-fredag).
Ikväll så har jag, David och mormor bara slappat här hemma hos oss och nu hoppas jag på en någorlunda "tidig" kväll. Ber om ursäkt till alla som ringer eller sms:ar utan att få svar. Den där telefonen piper i 1 och jag försöker mitt bästa att hänga med! Ta det inte personligt...
Imorgon flyger mormor hem och jag ska hinna med en hög med grejer!
Jag tänker på min mamma varje sekund.
// Jennifer
2 in1.
Det har som ni kanske förstått varit två hektiska dagar. Varje kväll så har jag ingen aning om hur morgondagens "schema" ser ut, det är något jag försöker få ihop varje morgon när jag vaknar. Det här är och kommer förbli mer än ett heltids jobb en tid framöver, bara att acceptera!
Igår började dagen med att jag åkte ut till stallet för att släppa allt och ta en lång tur ut med Bojen. Satt där och filosoferade när telefonen ringde, det var sjukhuset. Mamma var ganska förvirrad och pratade om både det ena och det andra. Försökte få henne lugn och förklara hur allting faktiskt låg till. T.ex. att pappa inte satt på en stol bredvid sängen utan att säga något. Att mormor och min moster inte satt utanför rummet utan att komma in. Att hon inte alls låg på en "underklinik" till Danderyd som fanns i Sigtuna osv. Efter ett längre samtal så kunde jag fortsätta lunka på ute i naturen. Vad som än hände så var jag långt borta i min egna värld för en stund. Sen var det bara att hoppa av och återigen stressa vidare. Hem för att byta om och hämta dom andra. Först in till Hammarby för att hämta en norsk bil innan 16.30 som min moster ska köra hem till Oslo med imorgon. Efter långa köer och en stressad familj så kom vi till mamma. Då var hon mindre förvirrad, men ändå inte helt klar. Min moster lyckades få i henne en halv panerad fisk och någon potatis. Hon hade precis innan vi kom fått byta rum från ett 4:a bäddars till ett med 2 bäddar. Inget dåligt byte visade det sig vara då hon nu faktiskt har utsikt över Haga slott. När mormor fick syn på det så trodde vi hon skulle kasta sig ut genom fönstret...det där med kungafamiljer är en av hennes största intressen. Sten koll!
Dom hade haft mamma uppe ur sängen igår och hållt i henne stadigt så hon kunde sitta på kanten. Det hade varit väldigt tungt och smärtsamt, men ändå ett framsteg i träningen.
När vi kom hem så åkte moster, mormor och kusin till mammas lägenhet för att sova där. Jag åkte och hämtade Roxy hos Davids föräldrar och så vidare upp till pappa. Där hade min bror precis anlänt från Oslo. Helt underbart att få se honom och ge honom världens största kram. Han är verkligen en bror med ett hjärta av guld! Efter lite mat och Idol så åkte jag och Roxy vidare. Ingen rast och ingen ro. Vidare till Per, en god vän och fd. arbetskollega till mamma. Där var även 2 vänninor till mamma influgna från Norge...för hennes skull. Satt ett par timmar och pratade om allt som hade hänt och fick några extremt välbehövda och fina ord utav Per. Dags att börja stapla upp min "nya" vardag för att inte gå i 1000 bitar. Sen fick jag åka hem och bara vara med Roxy och David...åtminstone i 30 minuter innan jag totalt däckade rätt ner i kudden.
God natt fredag, god morgon lördag!
Idag har det varit full rulle igen. Vi klev upp, körde och hämtade min bror som skulle ner på stan för att absolut köpa en Sigtuna tröja. Man kan ju inte vara svensk i Oslo utan att ha en sån, nejnej! Sen plockade vi upp trion i mammas lägenhet och körde till sjukhuset. Jag och Christoffer gick in till mamma först. Det värmde mitt hjärta så oerhört mycket när dom äntligen fick träffa varandra. Han har ju inte varit hemma sedan i somras och han har fått allt från besked till uppdateringar över telefon om sin egna mamma. Insåg först då hur tungt det måste vara för honom. Mamma var mycket mer klar idag trots att hon tyckte att det nya rummet med den fina utsikten inte längre var en suit utan en cell. Vissa saker som hon har fått för sig går bara inte att radera. Efter en stund kom Per, Oddny och Randi in. Dom fick sin stund med lilla mamma och man kunde höra ända ut i gången hur dom skrattade där inne tillsammans. Dock kan inte mamma skratta med "munnen" ännu, men om man tittar på hennes mage och den hoppar i 180 så vet man att hon tycker det är något som är kul!
Sen skulle min bror säga hejdå...jag ser mamma varje dag, kan inte förstå hur det känns att säga hejdå och inte veta när man ses igen i en sånhär situation. Nu fick resten av familjen sin stund med henne. Vi fick reda på att dom har skickar en remiss till rehabavdelningen idag, ett steg närmre mer träning!
Att ha normänn på besök innebär ett längre stop på Maxi stormarknad. Det ska inhandlas både det ena och det andra för en mycket billigare peng än där hemma på andra sidan gränsen. Familjen Palm väl intryckta i bilen hemma igen!
Hämtade hundarna och tog med Gabella ut till stallet. Både jag och Bojen var helt slutkörda efter en träning med Nattas pappa. Väl behövligt och kul! Min bror umgås med sina härliga vänner ikväll vilket jag tror betyder mycket för honom! Dom finns liksom alltid där trots att han flyttat till Norge.
Som jag skrev i början så åker min moster, kusin och hund hem imorgon. Även Christoffer åker imorgon, tillbaka till Oslo. Just nu vet jag inte hur jag kommer reagera när dom kört iväg. Troligtvis så kommer det vara oerhört tungt, men samtidigt så hade jag aldrig klarat den här första tiden utan dom i min närhet. Familjen är verkligen så viktig och fantastisk, något man oavsett vad alltid ska ta vara på! Som tur är så är mormor kvar till måndag och min älskade, underbara David är ledig imorgon.
Till mamma:
God natt min skatt, sov gott i natt och dröm om mig som älskar dig!
// Jennifer
Danderyd.
Hej igen!
Äntligen händer det grejer. Idag har mamma flyttats med ambulans till Danderyds sjukhus...Tillsvidare ligger hon på strokenheten. Det dröjer nog innan hon flyttas till rehabavdelningen med tanke på smärtor, matvägran och andra saker. Vi möttes av en härlig personal när vi kom dit och ett rum med "fönster suiten". Det märktes tydligt att resan tog en hel del på mamma, men det är inte så konstigt kanske! Efter inskrivning och lite prat så bad hon för första gången om lite mat...en hel skorpa med ost skulle hon ha! Om hon fick i sig den eller ej vet jag inte eftersom vi åkte hem strax innan. Hoppas hon snart kan börja träna lite mer, åtminstone så att hon orkar sitta upp i sängen eller rullstolen.
I övrigt så har hon varit ganska så klar idag. Inte jätte mycket förvirring. Däremot så ville hon bestämt att jag skulle stanna och aldrig lämna henne. När hon höl i min hand kunde jag se tårar i hennes ögonvrå, väldigt tung situation.
Alla mammas blommor har nu flyttat hem. Ännu ett blomförbjudet rum, men nallebjörnar och dylikt är varmt välkommet!
Under flytten så körde jag bakom ambulansen. 14 dagar efter olyckan så kom tårarna. Min mamma skulle INTE ligga i den ambulansen. Min mamma ska INTE ligga i den sängen och ha så ont. Min mamma ska vara här hos mig! Kan inte beskriva det med ord, men känner hur mitt psyke och min kropp börjar slittas. Dom brottas mot varandra och jag känner mig helt tom idag!
Var ute och red en tur igen, väldigt skönt! När jag satte mig i bilen så kom verkligheten tillbaka som ett slag mot ansiktet. Den här dagen var väll väntad och det kommer säkert bli många fler av dom. Bara att bita i och göra allt jag kan för min uderbara mammas skull!
Dags för en ovanligt långkvälls promenad med killarna. Sen hoppas jag på en god natts sömn för att få nya starka krafter till morgondagen.
Min mamma är en kämpe. Hon kan flytta berg bara hon vill! Ge inte upp...
// Jennifer
Rullstol.
Go kväll!
Idag var jag, moster, kusin och mormor uppe hos mamma. Vi mötte upp 2 underbara vänner från Västerås som kom för att hälsa på. När vi kom upp till avdelningen så visade det sig att mamma hade fått ett nytt rum. Ett rum med en kran i taket för att lätt kunna hissa henne över till rullstolen som hade kommit. Hon provade att "sitt-ligga" i den, men det tog inte lång tid innan hon blev alldeles för trött och fick lyftas tillbaka till sängen. I övrigt så var det mer eller mindre som igår. Hon tror fortfarande att hon tar sig ur sängen och krälar sig fram på nätterna, att alla är besvikna på henne osv.
Vi hade med 3 ljudböcker som hon kommer få mycket glädje utav. Hon vill fortfarande inte äta och hon blir lätt irritead på "personalen".
Tror det betydde väldigt mycket för mamma att få träffa min kusin (Gabella) och våra vänner. Förhoppningsvis så får hon snart flytta igen, till en avdelnig där hon kan börja lite mer med träning. Nu när dom har sett att blödningen inte blivit värre så vågar dom sätta igång med rehabiliteringen under STOR kontroll av huvudet.
Annars så har det inte hänt mycket mer här idag. Jag och Gabella har fixat det sista med mamma's bil efter olyckan så nu ska den säljas!
Nu pryder ytterligare en vacker blomma våran solstråles bord. Hoppas hon orkar sitta lite mer i rullstolen imorgon och att hon snart kommer igång med den lååååånga träningen. Det är bara att inse att det kommer ta tid.
Slut för idag! Inte mycket nytt, men några rader blev det ändå.
Ens mamma är ALLTID ens mamma och jag älskar min så obeskrivligt mycket.
Go natt// Jennifer
Oförändrat.
Hej!
Idag åkte vi upp till mamma vid lunch. Hon låg och sov till en början, men sen fick vi liv i henne. Hon drack 2 glas juice och pratade om både det ena och det andra. Bilderna ifrån gårdagens röntgen var oförändrat. Alltså: blödningen har inte blivit värre, men inte heller börjat absorbera. Kändes ändp som ett positivt resultat, önskar bara jag kunde ta bort all smärta från min älskade mamma. Det börjar bli ganska hemtrevligt hos henne nu; Nallebjörnar, blommor, härliga kort och brev från alla fina människor som finns runt omkring oss. Jag fick prata en snabbis med en av sköterskorna, hon sa att dom har beställt en "special" rullstol till mamma så hon snart kan börja träna upp ryggen igen. Hon får inte ge upp nu, det kommer ta lång tid men det är bara att kämpa på.
Om ni undrar kring mammas förvirring så har den varit lite blandad idag. För några timmar sen så hade mamma bett om att få ringa pappa och berätta att vi alla hade glömt henne och att ingen hade varit och besökt henne på länge bl.a. Och för en liten stund sen så ringde dom upp mig åt mamma, hon verkade väldigt ledsen, rädd och orolig. Hon var inte riktigt med i den "riktiga" världen. Ganska tungt när ens mamma ringer och det ända hon ber om är att jag ska komma dit för att sitta och hålla hennes hand.
Åker dit på en gång efter frukost imorgon! Då kommer vi också få veta om mamma ska flyttas till en annan avdelning i väntan på plats på Danderyd. Spännande!
Nu har min moster, kusin och deras hund kommit. Känns väldigt bra och tryggt att ha dom här i några dagar.
Efter sjukhuset idag så åkte jag och David ut till stallet. Fick rida lite på en av Nattas hästar, så himla skönt att bara släppa allt någon timme och fokusera på något helt annat. Djur är oundvikligt den absolut bästa medicinen!
Ännu en tuff dag har passerat, nu får vi se vad morgondagen har att ge!
Tusen tack alla underbara människor som visar sitt stöd till mamma och hela hennes familj. Ni är mer än guld värda!
//Jennifer
