Väckarklockor.
Nu var det några dagar sen jag skrev sist och det har sin förklaring.
Onsdag och Torsdag blev 2 tunga dagar. Mamma började som ni kanske har förstått denna vecka med 2 toppen dagar, härligt humör och ingen större förvirring. Men sen kom onsdagen och jag har lärt mig att jag kommer aldrig kunna vara förberedd på vilken mamma jag möter när jag är där. När jag kom dit var Maggan och Janne där, mammas grannar. Under den tiden dom hade varit där utan mig så hade hon legat och ropat efter mig, pappa och Natta. Dom hade försökt förklara att vi inte var där, men det hade hon vägrat tro på. Sen när jag kom in så lungnade hon ner sig en aning, men vägrade fortfarande tro på att pappa inte var ute i korridoren. Hon sa att hon hörde honom och att folk där ute pratade om henne. Hon var även helt inställd på att något stort var på gång att hända och att dom skulle skicka henne till ett sinnessjukhus. Det var mycket konstiga saker som snurrade i mammas huvud och jag kunde inte komma henne nära i kontakten. Som ni förstår, en riktigt tung visit.
Igår valde jag efter mycket om och men för att inte åka till sjukhuset. Jag var väldigt sliten och kände att jag behövde göra lite annat för att få tillbaka krafterna. Jag hade helt enkelt en Jennifer-dag. Precis när jag tagit beslutet så ringer dom från sjukhuset på mammas begäran. Då påstår hon att jag inte har varit där på jätte länge, att jag glömt bort henne och att jag måste komma dit. Jag visste att det bara handlade om ytterligare en tung dag så jag stod på mig och stannade hemma.
Idag var det äntligen en såndär toppen-dag igen. Fia och Emma, även dom 2 nyfunna söta vänner, kom och hälsade på mamma. Hon uppskattade det verkligen. Hon blev riktigt glad och vi kunde prata om allt möjligt. Mamma fick en jätte söt rosa gästbok utav dom som från och med nu ska fyllas i av ALLA besökare. En underbar idé och någonting som mamma kommer få mycket glädje av i framtiden. Mamma hade suttit i rullstolen 2 kortare gånger idag, ett steg i rätt rikting. Sen hade hon även kunnat röra lite på vänsterhandens fingrar idag och suttit på sängkanten med hjälp av en sköterska. Man såg att hon själv såg det som stora förbättringar, vilket det verkligen var.
Under den här veckan har det ringt många väckarklockor i mitt huvud. Livet är ingen dans på rosor. Livet hänger på en skörtråd. Man ska verkligen ta vara på allt det fina man har runt omkring sig och som mamma sa idag: "tänk hur lycklig man ska vara bara man kan skutta runt på sina egna ben". Allt kan verkligen förändras på 1 sekund. Sanningen kommer ALLTID ikapp en.
Ikväll ska jag och David äta middag i trevliga vänners sällskap. Peter och Tess är på intågande och jag ska försöka dra mig ut en sväng i helgen och ha lite kul. Måste bara hitta den där reserv-tanken någonstans.
Annars har jag tillbringat dom senaste dagarna i stallet och igår kväll var jag, Natta och David på bio. Dom där småstunderna när jag gör någonting annat ger mig så himla mycket i slutändan som jag kan ha med mig till mamma och till alla tankar kring henne.
Stäng inte av väckarklockorna i huvudet, stanna upp och lyssna på vad dom har att säga istället!
//Jennifer
