Mamma.
Hej alla nära & kära!
Den här bloggen kommer till en början enbart ges ut till just dom nära & kära. Här kommer jag uppdatera er om hur det går för mamma och vad vi gör under dagarna.
Varför namnet Palmette? För att min älskade morfars klädfabrik hette Palmette under min mammas barndom. På så sett känns det lite som om även han är med oss och kämpar för mammas skull.
Idag är det 11 dagar sen mamma åkte in med ambulans till akademiska. 11 dagar sen vi fick beskedet om en stor hjärnblödning. 11 dagar sen hela vardagen vändes upp och ner. 11 dagar sen jag insåg att man kan ALDRIG kan vara beredd på vad som kan komma att dyka upp.
Jag och mormor har varit hos mamma i närmre 3 timmar idag. Till en början var hon ganska borta, hon låg bara och tittade på oss. Efter en stund så började hon prata med, inte helt medveten om tid och plats. Hon tror gärna att hon är hemma och förstår inte riktigt vad som har hänt. Till och från så blev hon ganska arg, hon skulle absolut ur sängen och rymma. Fick försöka förklara ett antal gånger att hon är förlamad och att hon inte ens kan sitta upp. Tillslut så kunde hon tro på mig och jag fick med glädje mata henne med 1 glas fisksoppa. Är det något som mamma absolut har bestämt sig för så är det att inte äta. Något hon är bra på är att köra med "sin" personal. Gör man inte som hon vill så blir hon ganska agressiv. Hon tror att hon bor i en suit och att alla runt omkring är personal jag har hyrt in för hennes skull, precis som den söta divan hon är. Ganska gulligt tycker jag!
När jag och mormor skulle gå så körde dom ner mamma på röntgen. Läkaren tycker att det är lite oroväckande att hon efter 11 dagar fortfarande har sånna kraftiga smärtor i huvud och nacke. Vi får veta imorgon vad bilderna visade. Mycket tålamod och väntan har jag lärt mig att ha.
Imorgon kommer min moster, kusin och deras hund tillbaka till oss. Skönt att ha dom här och inte i ett annat land.
För mig känns det fortfarande overkligt. Har inte riktigt satt mig ner och känt efter. Kör på som ett ånglok mer eller mindre. Dagarna går i 180, kroppen är sliten medan hjärnan håller igång dygnet runt. När jag sover så drömmer jag om min fina mamma som springer runt och är så vacker som hon alltid är.
Skriver mer imorgon. Dags att ta tag i lite av den "vanliga" vardagen här hemma innan jag ska försöka få lite sömn.
För min skull, ta hand om varandra. Alla nära & kära!
// Jennifer
Den här bloggen kommer till en början enbart ges ut till just dom nära & kära. Här kommer jag uppdatera er om hur det går för mamma och vad vi gör under dagarna.
Varför namnet Palmette? För att min älskade morfars klädfabrik hette Palmette under min mammas barndom. På så sett känns det lite som om även han är med oss och kämpar för mammas skull.
Idag är det 11 dagar sen mamma åkte in med ambulans till akademiska. 11 dagar sen vi fick beskedet om en stor hjärnblödning. 11 dagar sen hela vardagen vändes upp och ner. 11 dagar sen jag insåg att man kan ALDRIG kan vara beredd på vad som kan komma att dyka upp.
Jag och mormor har varit hos mamma i närmre 3 timmar idag. Till en början var hon ganska borta, hon låg bara och tittade på oss. Efter en stund så började hon prata med, inte helt medveten om tid och plats. Hon tror gärna att hon är hemma och förstår inte riktigt vad som har hänt. Till och från så blev hon ganska arg, hon skulle absolut ur sängen och rymma. Fick försöka förklara ett antal gånger att hon är förlamad och att hon inte ens kan sitta upp. Tillslut så kunde hon tro på mig och jag fick med glädje mata henne med 1 glas fisksoppa. Är det något som mamma absolut har bestämt sig för så är det att inte äta. Något hon är bra på är att köra med "sin" personal. Gör man inte som hon vill så blir hon ganska agressiv. Hon tror att hon bor i en suit och att alla runt omkring är personal jag har hyrt in för hennes skull, precis som den söta divan hon är. Ganska gulligt tycker jag!
När jag och mormor skulle gå så körde dom ner mamma på röntgen. Läkaren tycker att det är lite oroväckande att hon efter 11 dagar fortfarande har sånna kraftiga smärtor i huvud och nacke. Vi får veta imorgon vad bilderna visade. Mycket tålamod och väntan har jag lärt mig att ha.
Imorgon kommer min moster, kusin och deras hund tillbaka till oss. Skönt att ha dom här och inte i ett annat land.
För mig känns det fortfarande overkligt. Har inte riktigt satt mig ner och känt efter. Kör på som ett ånglok mer eller mindre. Dagarna går i 180, kroppen är sliten medan hjärnan håller igång dygnet runt. När jag sover så drömmer jag om min fina mamma som springer runt och är så vacker som hon alltid är.
Skriver mer imorgon. Dags att ta tag i lite av den "vanliga" vardagen här hemma innan jag ska försöka få lite sömn.
För min skull, ta hand om varandra. Alla nära & kära!
// Jennifer
Era ord
Postat av: Gunilla
Hej gumman.
Bra idé med bloggen så alla kan följa och du kan skriva ner vad du vill. ALLA håller sina tummar för att allt ska gå bra. Vi vet ju att Wenche är en kämpe!!! Jag kom hem i går från Skåne och jag kommer att åka till sjukhuset för att hälsa på, men jag stämmer av med dej först så att det fungerar.Jag tänker på er alla, det vet du. Ta hand om er så gott det går. Kramar i massor
Postat av: Anna
Oj.. Vet inte riktigt vad man ska säga. Du är stark o förstår att de är jobbigt det här! Jag håller alla tummar för Wenche! Många kramar till dig o Christoffer! O blogga är nog bra. Då får man ur sig mkt tankar o känslor. Ska kolla varje dag!
Trackback
