Mirakel.
Äntligen...Efter 4 dagar ifrån mamma mer eller mindre så mådde jag mycket bättre idag. Jag hade turen att få vara på mammas flytt som blev framflyttad tills idag. Hon har efter lång längtan kommit till rehabiliteringscentret på danderyd vilket ska vara ett utav de bästa i Sverige. Där kommer hon få vara från och med idag tills hon är redo att komma hem igen. Så småningom så kommer hon få dag-permissioner, gissa om jag längtar!!!
Det har hänt oerhört mycket i mammas framsteg denna vecka. Från att "bara" ha kunnat gå några steg med gå-stolen så har hon den ena dagen gått en hel korridor fram och tillbaka med den (ca. 200 meter) och dagen efter så hände ett mirakel...mamma kunde gå helt själv samma sträcka. Helt ofattbart, för en vecka sen kunde hon inte ens resa sig själv och idag kan hon gå korta sträckor helt utan hjälp på sina egna ben. Så obeskrivligt stolt är jag. Hon blir självklart fort trött och det är ju inte alls konstigt. Hon har träningsvärk både här och där, men inget som stoppar henne.
Nu kommer träningen trappas upp ännu mer och det kommer blir väldigt mycket varierade övningar.
Det som är tyngst för mamma just nu är att sanningen kommer mer och mer ikapp henne. Hon är till och från väldigt väldigt ledsen, vilket jag förstår samtidigt som hon absolut inte borde vara det. Se på allt min underbara mamma har klarat på lite mer än 1 månad. Hon tycker bl.a. det är jobbigt att minnet är rubbat, att vänster handen inte hänger med, att hon har varit så nära döden, att hon inte känner igen sig i den personligheten hon har just nu och att hon inte ska bli 100 % återställd. Läkaren berättade för oss idag att allt det som gör mamma ledsen är något som dessvärre kommer med en hjärnblödning, men som tids nog kommer att gå över. Hoppas hon kan förstå det och inte ge upp nu när hon har kommit så långt!
Mamma hade en underbar rumskompis på den förra avdelningen som även hon ska få flytta till rehab imorgon. Det är verkligen toppen, det är nämligen så att hon och mamma blev väldigt duktiga på att "pusha", stötta och tävla i träning mot varandra. Ett gulligt radarpar helt enkelt!
En tråkig nyhet är det att mormor var tvungen att åka hem redan igår. Hon kände sig inte alls i form och hon var helt kraftlös. Hon ville ta sig hem så fort som möjligt och träffa sin egen doktor. Tycker jätte synd om henne och jag saknar henne massor. Hon hann med att se mammas fina framsteg, vilket känns jätte bra. Är inte lätt för henne att vara 90 mil bort från sin egen dotter. Hoppas hon kryar på sig snart, älskade mormor!
Det märks tydligt hur krafterna börjar sina på alla i familjen nu när man börjar inse allt som har hänt. Men när jag ser hur duktig mamma är och hur mycket hon kämpar så får jag lite mer krafter och bearbetningen av situationerna som varit blir inte lika tunga.
Det känns som att jag inte kan tacka alla tillräckligt mycket för allt stöd jag och min familj får. Alla vänner som finns runt oss hela tiden och inte minst Davids föräldrar som hjälper oss otroligt mycket med hundarna, vad hade vi gjort utan dom!? När vi åker upp till mammas lägenhet springer Roxy och Lexus runt och letar efter sin mormor ända tills dess att vi ska gå igen. Dom kan ju liksom inte förstå var hon har tagit vägen och jag kan knappt bärga mig tills dom ska få möttas igen!
Den här dagen har gått i 1 sen kl 7 imorse så nu ska jag dyka rätt ner i kudden och hoppas på en god natt.
Jag är nog den mest stolta dottern på denna planet ikväll och jag har världena finaste familj och pojkvän.
Natti natt.
/ Jennifer
Det har hänt oerhört mycket i mammas framsteg denna vecka. Från att "bara" ha kunnat gå några steg med gå-stolen så har hon den ena dagen gått en hel korridor fram och tillbaka med den (ca. 200 meter) och dagen efter så hände ett mirakel...mamma kunde gå helt själv samma sträcka. Helt ofattbart, för en vecka sen kunde hon inte ens resa sig själv och idag kan hon gå korta sträckor helt utan hjälp på sina egna ben. Så obeskrivligt stolt är jag. Hon blir självklart fort trött och det är ju inte alls konstigt. Hon har träningsvärk både här och där, men inget som stoppar henne.
Nu kommer träningen trappas upp ännu mer och det kommer blir väldigt mycket varierade övningar.
Det som är tyngst för mamma just nu är att sanningen kommer mer och mer ikapp henne. Hon är till och från väldigt väldigt ledsen, vilket jag förstår samtidigt som hon absolut inte borde vara det. Se på allt min underbara mamma har klarat på lite mer än 1 månad. Hon tycker bl.a. det är jobbigt att minnet är rubbat, att vänster handen inte hänger med, att hon har varit så nära döden, att hon inte känner igen sig i den personligheten hon har just nu och att hon inte ska bli 100 % återställd. Läkaren berättade för oss idag att allt det som gör mamma ledsen är något som dessvärre kommer med en hjärnblödning, men som tids nog kommer att gå över. Hoppas hon kan förstå det och inte ge upp nu när hon har kommit så långt!
Mamma hade en underbar rumskompis på den förra avdelningen som även hon ska få flytta till rehab imorgon. Det är verkligen toppen, det är nämligen så att hon och mamma blev väldigt duktiga på att "pusha", stötta och tävla i träning mot varandra. Ett gulligt radarpar helt enkelt!
En tråkig nyhet är det att mormor var tvungen att åka hem redan igår. Hon kände sig inte alls i form och hon var helt kraftlös. Hon ville ta sig hem så fort som möjligt och träffa sin egen doktor. Tycker jätte synd om henne och jag saknar henne massor. Hon hann med att se mammas fina framsteg, vilket känns jätte bra. Är inte lätt för henne att vara 90 mil bort från sin egen dotter. Hoppas hon kryar på sig snart, älskade mormor!
Det märks tydligt hur krafterna börjar sina på alla i familjen nu när man börjar inse allt som har hänt. Men när jag ser hur duktig mamma är och hur mycket hon kämpar så får jag lite mer krafter och bearbetningen av situationerna som varit blir inte lika tunga.
Det känns som att jag inte kan tacka alla tillräckligt mycket för allt stöd jag och min familj får. Alla vänner som finns runt oss hela tiden och inte minst Davids föräldrar som hjälper oss otroligt mycket med hundarna, vad hade vi gjort utan dom!? När vi åker upp till mammas lägenhet springer Roxy och Lexus runt och letar efter sin mormor ända tills dess att vi ska gå igen. Dom kan ju liksom inte förstå var hon har tagit vägen och jag kan knappt bärga mig tills dom ska få möttas igen!
Den här dagen har gått i 1 sen kl 7 imorse så nu ska jag dyka rätt ner i kudden och hoppas på en god natt.
Jag är nog den mest stolta dottern på denna planet ikväll och jag har världena finaste familj och pojkvän.
Natti natt.
/ Jennifer
Era ord
Postat av: Emma
Fantastiskt roligt att hon har gjort sådana framsteg:) hälsa henne att vi Hejja o håller alla tummar för henne här nere i skåne. Saknar er massor. Du är nog en av dom starkaste människor jag mött Jennifer! Kram kram
Postat av: Randi
En stor hilsen til din mamma fra Randi og Geir. Hilse henne så mye og si at hun er sterk og flink. Gleder meg til å reise å hilse på henne snart igjen.
Trackback
